Finlands vita ros har, som den första rosen trädgården, börjat slå. Den bedövande doften kommer dock inte från rosen utan det är syrenerna som står för den. Här bredvid huset är syrendoften ostörd. På framsidan stör silverbusken doften. Även kaprifolen är igång, så i kväll blir det ett varv för att njuta av den doften med.
Samtliga rosor har klarat vintern trotts att vi inte täckte dem i höstas. Jag var lite tveksam på om the crocus rose, som vi flyttade från rosenträdgården till den gula rabatten i mormorsträdgården i fjol, hade klarat sig, men i alla fall två av plantorna har klarat flytten, och kanske den tredje med. Planen är att Järnvägaren, som är en sörmländsk ros, ska få plats i rosenträdgården i stället. Jag har två rotäkta exemplar som ska planteras så snart vi har fixat ny jord. En rotäkta Blomsterhult, Sörmlands landskapsros, står också på tillväxt, men den ska stå vid prärierabatten.
Förra året trodde jag att vi förlorat en annan pimpinellros, Frulingsduft, men även den har brutit nytt i år.
I danske rabatten har den röda bondpionen slagit ut. Just den här biten har hamnat för nära en annan pion (kanske är det luktpionen Karl Rosenfeldt, men jag är inte säker ännu) så den får vi ta bort. Men först när den blommat klart. Det finns som sagt minst ett till exemplar i rabatten.
Uppe i mormorsträdgården är också Claire de Lune på väg att öppna sig. Så pionsäsongen är också igång ordentligt.